Barn som har det jobbigt

Båda mina söner har det jobbigt i skolan just nu, det här sommmarlovet är så efterlängtat men samtidigt ger det mig en stor klump i magen inför hösten.
Som det har varit nu så har jag varit med den yngsta sonen i skolan så mycket jag kunnat och orkat, ändå så har jag inte fått honom att vilja gå i skolan nu den senaste tiden.
Ikväll har hans klass grillfest och den vill han inte gå på. Ingen i klassen är elak utan i den tidigare skolan blev han mobbad och efter det fick han dåligt självförtroende . Han har nu gått två år i den ny skolan och det har gått upp och ner hela tiden. Som förälder känner man sig så otroligt maktlös, vad ska jag/vi göra, hur ska vi få honom till skolan utan att behöva bråka med honom eller muta. Mutning fungerar dock inte i det här fallet.
Som förälder känner man sig misslyckad , känns som skolan inte tror på en. Skolan som var bra har nu visat sig inte alls var så bra. Men jag kan inte byta en gång till. Det här är hans tredje skola och till hösten börjar han sjuan. I höst kan jag inte sitta med honom längre, det kommer inte bli bra.
Skolpsykologens utlåtande var inte det roligaste, han är inte färdigutbildad heller. Att göra en massa test på ett barn som har dåligt självförtroende ger inte det resultatet som jag vet att han skulle kunnat få.
Psykologens resultat har nu blivit grunden till en remiss till BUP. 
Inget dåligt med det för vi behöver verkligen hjälp. Önskar bara att skolan hade hjälpt oss mer tidigare när dom visste hur han haft det tidigare.
Att jag skulle vara med i skolan har rektorn bestämt, som tur är så är jag arbetslös och kommer så vara tills mina/våra barn mår bra igen.

MIn äldsta son går i särskola och börjar nu nian till hösten. Vi har fått kämpa med näbbar och klor för att han skulle få en assistent. Skolan ansåg inte att han behövde det utan att han mer var en bråkig pojke som fick bestämma för mycket själv hemma . Att han dessutom kan bli jättearg när han känner sig obekväm har gjort att skolan satte honom i ett litet rum där han fick sitta själv. Den sonen fick jag också hemma väldigt mycket. Efter mycket bråk så fick vi äntligen en toppen-assistent som har gjort min sons dagar mycket roligare.
Men när det äntligen löste sig så började Taxi-bolaget krångla. De hittade inte varken till oss eller till skolan, pratade så pass dålig svenska att sonen inte förstod vad dom sa.
En chaufför stannade och tankade eller handlade på en mack innan han lämnade vår son i skolan.
När man kör barn med speciella behov så får man aldrig lämna bilen då barnen befinner sig i. Samma chaufför körde 140 på 90-väg, det vet jag då jag själv åkt med.
Den chauffören är snart arbetslös, och det har vi inget dåligt samvete för.
Och inte bara det, det är taxi-chaufförerna som bestämt när sonen ska sluta. Varje morgon så har jag fått fråga när dom kan tänkas vilja hämta min son. Det här har gjort att sonen inte kan koncentrera sig i skolan eftersom han är orolig över om taxin ens ska komma.
Senast idag så hämtade taxin en halvtimme innan sonen slutade, ändå hade de lovat på morgonen att han skulle åka hem när skolan slutade. Sonen var då på promenad med sin assistent och allt blev bara kaos.



Är det konstigt att jag hela tiden har ont i magen, en trötthet som inte är normal, nära till gråt varje dag.
Har jag gjort något ont för att vi ska straffas på det här viset?
Jag vet att det finns fler familjer där ute som också har problem , som dessutom kanske är värre. Men när man är mitt uppe i det här så är det ingen tröst.

Min högsta önskan är att min familj ska få må bra, slippa alla jobbiga möten där man synar oss i sömmarna.
Min andra önskan är att det här ska fixa sig så jag kan få börja min utbildning i höst till undersköterska.


Känns lite bättre att få skriva av sig. Önskar att jag hade nån att prata med om allt det här. En kurator kanske , eller jag vet inte.


Många kramar till er där ute!